I denna skärseld kämpar min ande och själ mot den kalla desillusionen och cynismen. Är detta min arvedel och lott att utstå de mest ihärdiga katharsiseldar?
Det verkliga straffet är att slängas ned i denna understimulerade och grådaskiga sörja. Fördömd till att springa oanpassningsbar (av egen fri vilja) i det eviga samhällsmaskineriets okrossbara hamsterhjul.
Gnager och tär gör det inuti, för min törst efter visdom är oändlig. Måste stilla mitt behov för att få min stimulans.
Vad jag än förtär, säger både magsäck och smaklökar ifrån. Födan, ännu ett sätt att syra den fördömda, masskonsumerande mänskligheten. Hur skall jag stilla denna demoniska känsla, spetsade livselixir med vanvett? Har jag låtit mig blivit fördrucken av dess essens? Frågan är då: skall jag gå samma tragiska öde till mötes såsom Sokrates, eller kommer jag återuppstå?
Skall jag fortsättningsvis lyssna till min inre röst? Eller dräpa den en gång för alla och låta den transporteras till evigheten? Hur skall jag vet ifall det är sanningen eller marans iskalla viskningar?
I mitt sökande och strävan i underjorden har jag kommit till glesbygda ödemarker. Enslighetens berusning på en bergsstopp, ej bestigen av mången individ. Varför kunde jag ej bli såsom de allmängiltiga? Lättstimulerad, jordbunden, kanonmat för värdelösheten. Är jag ämnad för något större syfte, eller är det bara inbillning?
Min själsliga upplysning kanske har gått in i sjukdomens träskmarker? Jag kanske balanserar våghalsigt på ruinens brant? Var jag än förmår att blicka, kan jag ej se den helige Graal. I djupet av min själ mullrar en dov längtan att få leva lössläppt, farligt och fritt. Den bästa av grogrunder för en blivande mystiker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar